Einar Jolin

 

Einar Jolin (1890-1976) är förmodligen mest känd för sina Stockholmsskildringar utförda i en ljus kolorit och en stilren, men lätt naivistisk stil. Jolin växte upp i en välbärgad akademikerfamilj, i ett spatiöst hus på Kammakaregatan 45, nära till flera av hans senare återkommande motiv från exempelvis Vasastaden, Kungsholmen och Norrmalm. Utöver föräldrarna, tre syskon och farmodern bodde även fastern, Ellen Jolin (1854-1936), under samma tak.

Ellen var en driven konstnärinna som inte minst briljerade med sina akvareller, ofta med exotiska motiv från medelhavsområdet. Även om de var utförda i sekelskiftets klassiska landskapsmåleri, så måste hennes konstnärliga kraft ha varit en inspirationskälla för Einar.

      Studierna företogs vid Tekniska skolan i Stockholm 1906 och konstnärsförbundets målarskola 1907 för att 1908 förläggas till Paris där han fram till och med 1914 kom att undervisas av Matisse. Som kollegor hade han Isaac Grünewald och Leander Engström. Tiden i Paris blev givetvis en smältdegel av intryck som kom att forma Jolins framtida uttryckssätt. Läromästaren Matisse hade en del i det hela, men även den orientaliska konsten som han upptäckt i stadens museer. En vänskap och konstnärligt utbyte med Nils Dardel satte även det sitt avtryck och kan göra sig påmint i Jolins karaktäristiska känsla för stiliserade linjer, vilka på ett delikat sätt förenas med en klar, luftig men ändå färgstark palett. Vid hemkomsten till Stockholm och kring 1910-talets mitt tillkommer några av Jolins främsta verk då han målar stadsutsikter från söders höjder, varvade med skildringar av folkliv i eleganta kvarter, stilrena porträtt och interiörer med modeller.

      Jolins konst var vid seklets början synnerligen modern och gick under epitetet ”expressionism”. För många var det till och med alltför modernt och förkastades helt. På kontinenten hade konstscenen däremot sedan länge upplevt den nya konsten, varför Jolins uttryckssätt inte upplevdes som lika kontroversiellt som i hemlandet. På legendariska galleri Der Sturm i Berlin deltog han 1915 i den betydande utställningen ”Schwedische Expressionisten” tillsammans med Isaac Grünewald, Edward Hald, Gösta Adrian Nilsson (GAN) och Sigrid Hjertén. Under det följande 20-talet var Jolin ofta på resande fot och besökte bland annat Italien, Afrika, Indien, Västindien och Spanien, varifrån flera reseskildringar av exotiska miljöer härrör – oftast i form av akvareller, blandtekniker och teckningar. Mot 20-talets slut och början av 30-talet växer sig förkärleken till stilleben allt starkare. De är finstämt komponerade med stilrena vaser, fat, eleganta blommor och inte sällan ett asiatiskt inslag av porslin, bonader eller figuriner. Jolin höll sitt konstnärliga ideal genom större delen av sitt yrkesliv och det som vid seklets början kunde upplevas som radikalt blev med tiden närmast harmlöst. Istället för att följa de senaste strömningarna och sträva efter att väcka uppmärksamhet genom att provocera ville Jolin nämligen vara sig själv, oavsett vad omgivningarna tyckte. Jolins konst blir från och med 30-talet väldigt uppskattad och efterfrågad i de välbärgade hemmen, samtidigt som han blir alltmer marginaliserad på konstscenen. Mårten Castenfors sammanfattar det väl i följande rader:

 

…konstnären som bryter med modernismen för att fullständigt och förbehållslöst välja elegansen, ytans skönhet och en borgerlig motivkrets. Han tar en helt annan väg än sina samtida konstnärskollegor och blir på så sätt också en isolerad varelse i konstlivet. Min tes är att han är en outsider, en solitär. Det är Jolins kompromisslöshet som imponerar på mig. Han är fan i mig sig själv - eleganten Einar, salongernas och cocktailmiljöernas Einar”.