Gerhard Wihlborg (1897-1982) har inte minst fascinerat oss med sina särpräglat utförda landskapsskildringar med motiv företrädesvis hämtade från Skånes östra delar. Därtill hör praktfulla blomsterstilleben till de återkommande motivvalen. I de senare figurerar ofta föremål från den skånska allmogekulturen, vilken konstnären vurmade särskilt för. Gårds- och bymotiven fylldes av folkliv medan han genom landskapsskildringarna återgav den slitsamma mödan på fälten.

Kompositionen är klassisk, utförandet modernistiskt, resulterande i ett egenvärde som gör att det inte känns föråldrat. Stundtals förekommer inslag av kubism för att i andra verk påskina inspiration från exempelvis Cézanne. Recensenten Robert Dahlström beskriver konstnärens förmåga att fånga motiven talande i följande rader: ”De är tidsbundna på det sättet att de föreställer en tid som var och har gått. Men målningarna har inte daterats, inte åldrats i betydelsen att de blivit gammalmodiga. Motiven och människan har gått ur tiden - men inte konstnären Gerhard Wihlborg. Han var en hantverksskicklig konstnär, som kunde fånga såväl landskapet som människorna, få dem att leva. andas, lukta i sina målningar…I mina ögon visar motivet precis detsamma som hans konstnärliga stil: det gamla och nya, i och ur varann, det lilla i det stora, det färggranna i det mörka, glädjen i sorgen, framtiden som växer ur historien”.

   Wihlborg föddes på föräldragården i Grimshög, utanför Löderup, där han kom att tillbringa större delen av sitt liv. Åtminstone sommarhalvåren, medan han under de kalla vintrarna istället bosatte sig i Ystad. Studierna genomfördes dock, som för många andra, vid Konstakademien i Stockholm under åren 1919 – 1922, åtföljt av en studieresa till Italien med kollegan Gottfrid Olsson. Inte för intet känns benämningen ”den meste Österlenmålaren” synnerligen träffsäker. Hans tekniska särdrag i det tidiga konstnärskapet karaktäriserades av en strikt penselföring på en närmast emaljhård yta och i en färgskala som i mycket påminde om de holländska mästarna. Efterhand lämnar Wihlborg den färgsprakande paletten för en mer återhållsam och kylig kolorit, i recensenternas vokabulär betecknad som kritperioden. Under 1950- och 1960-talen fylls dukarna däremot återigen av den sprakande färg och värme som skulle bli förhärskande under konstnärens resterande verksamma period. Den samlade produktionen höll en varierande kvalitet, med de kanske mest intressanta och avantgardistiska verken hemmahörande i de första årtiondena av den verksamma perioden. Flera av dem är av yppersta klass, även på ett nationellt plan och tenderar att trollbinda betraktaren i sitt särpräglade strama utförande och balanserade, men färgstarka, palett.

   Gerhard Wihlborg finns representerad på flertalet inhemska museer, inte minst på Ystad Konstmuseum där hans verk ingår i basutställningen, samt på Österlens Museum.